Lars Sjödin Network

“Föreställ dig publiken naken.”

Det är nog ett av de vanligaste råden när någon är nervös inför att prata inför publik. Jag har aldrig riktigt trott på den strategin.

För säkert 15 år sedan föreläste jag om prestationspsykologi på ett hockeykonvent. Några hundra tränare satt i publiken och vi kom in på ämnet nervositet. Jag sa:

– Jag tror att alla blir nervösa någon gång. Om jag skulle be någon av er att komma upp och ta över min dragning skulle de flesta känna av det.

Då hördes en röst från publiken.
– Inte jag.

Jag log.
– Perfekt. Kom upp.

Han reste sig, gick upp på scenen, tog mikrofonen och började prata. Om det han kunde. Helt lugnt. Självsäkert. Inte ett spår av nervositet.

Efter en liten stund avbröt jag honom.
– Fast det var inte uppgiften. Du skulle ta över min dragning.

Han tittade på mig några sekunder. Log lite generat. Lämnade tillbaka mikrofonen och gick ner till sin plats.

Efteråt kom flera fram och frågade om det var uppgjort. Det var det inte. Det hände i stunden. Och jag kommer tillbaka till den här berättelsen lite nu och då.

Han var aldrig var rädd för att stå på en scen. Han var trygg så länge han fick göra det han visste att han behärskade. I samma ögonblick som uppgiften förändrades förändrades också känslan.

Nervositet handlar sällan om scenen. Den handlar om vår tilltro till den egna förmågan i den situation vi står inför. Och den tilltron byggs inte genom att tänka annorlunda om du inte tror på dig själv.

Självförtroende skapas inte genom positiva tankar. Det skapas genom erfarenheter som gång på gång motbevisar våra tvivel.

Varje gång vi håller presentationen trots att vi är nervösa. Varje gång vi tappar tråden men hittar tillbaka. Varje gång vi får en fråga vi inte var beredda på och ändå löser den, samlar vi bevis.

Till slt finns det fler bevis för att vi klarar det än för att vi inte gör det. Det är då nervositeten, eller rättare sagt de negativa tankarna, börjar förlora sin trovärdighet. Den kanske fortfarande knackar på. Men vi vet något som den inte vet.

“Jag har varit här förut. Och det har nästan alltid gått bättre än känslan sa att det skulle göra.”

Vi pratar ofta om modet att satsa. Men mer sällan om modet att avstå.

Ingen kioskvältare kanske. Men för mig är det ca 16 år sedan jag på allvar började tänka – eller kanske snarare drömma – om att en dag få göra bara det jag verkligen vill göra. Inte det jag kan. Inte det jag borde. Utan det som känns sant.

Och jag ska vara ärlig … det är inte lätt. Men det är viktigt …

Att tacka nej till möjligheter som ser bra ut på pappret. Att kliva åt sidan från sammanhang där du kan – men kanske inte längre ska. Att släppa taget om sådant som ger energi kortsiktigt, men kostar dig långsiktigt.

För hållbarhet handlar inte bara om återhämtning. Det handlar om riktning. Det handlar om att förstå att varje ja du säger, är ett nej till något annat. Och ibland behöver det där “något annat” vara dig själv.

Så vad händer om du börjar välja bort mer medvetet?

- Uppdrag som inte linjerar med dina värderingar
- Relationer som dränerar mer än de bygger
- Tempo som imponerar – men inte håller
- Förväntningar som inte var dina från början

Att vara hållbar är inte att göra allt lite långsammare. Det är att göra rätt saker – med rätt energi – i rätt riktning. Och ibland innebär det att säga:

“Det här är bra… men inte för mig, inte just nu.” Det är inte svaghet, det är självledarskap på riktigt. Och kanske är det i det du vågar välja bort som livet du drömmer om börjar ta form.

Den sista upplagan av DISC finns nu i bokhandlarna.