Maskrosbarn

Som liten bar jag redan på saker som barn egentligen inte ska behöva förstå. Jag har ärr på kroppen från en olycka när jag var två år gammal, men de djupaste ärren syns inte utanpå. De sitter i minnena, i känslorna och i sättet jag lärde mig att vara på.

Mina föräldrar gick skilda vägar tidigt, och när jag var åtta år dog min pappa. Jag minns inte bara sorgen – jag minns också tomheten, förvirringen och känslan av att något i livet försvann utan att någon riktigt kunde förklara varför.

Hemma var det ofta otryggt. Både min mamma och min styvpappa kämpade med alkohol. Det gjorde att rollerna vändes, och jag blev den som tog ansvar.

Jag minns hur jag hittade min mamma sovandes under matbordet. Hur jag försökte väcka henne och förstå vad som pågick. Jag visste inte om det var så här det skulle vara, men jag kände att något inte stämde.

Jag minns hur hon ibland ville dansa med mig, fast hon knappt kunde stå. Hur jag försökte möta henne där, som ett barn som vill ha sin mamma – samtidigt som jag kände mig ensam i stunden.

Det är märkligt hur snabbt ett barn lär sig att bli vuxen. Hemmet, som borde vara en trygg plats, blev istället något oförutsägbart.

Utåt sett fungerade jag ofta. Men inuti fanns ett barn som var tyst, som observerade, som försökte förstå världen och samtidigt överleva den. Ett barn som också var argt – utan att riktigt veta på vem eller varför, mer än att något var fel.

Idag är jag vuxen. Jag har byggt ett liv, och på många sätt har det gått bra. Jag har samtidigt ingen relation till min familj idag – en uppoffring jag har behövt göra för att kunna må bra. Men att vara maskrosbarn försvinner inte bara. Det följer med – i tankar, i känslor, i rädslor som ibland dyker upp när livet egentligen är lugnt. Som en oro över att allt kan raseras, även när allt är bra.

Samtidigt har det också gett mig något. En styrka. En förmåga att känna, att förstå andra och att inte ta saker för givet. Jag har lärt mig att det går att ta sig igenom svåra saker, även när det känns omöjligt.

//inskickad berättelse skriven av ett vuxet maskrosbarn

Vi är överväldigade av det engagemang och den respons som vår studentkampanj har fått 🫶🏻

Den 3 juni rullade våra studentflak genom Stockholm, Göteborg och Malmö med budskapet: ingen ungdom ska behöva ta studenten ensam.

För att synliggöra verkligheten för de unga som saknar stöd hemifrån bytte vi ut de traditionella studentplakaten med gratulationer mot autentiska citat, ord som barn har fått höra från sina föräldrar. Ord som gör ont, men som behöver lyftas.

Samtidigt delade vi ut studenthängen till förbipasserande, med en uppmaning att ge de vidare till en ungdom som skulle uppskatta att bli uppmärksammad med ett hänge.

Allt detta med syfte att synliggöra livet som maskrosbarn och hur vuxna kan stötta på livets stora dag och alla andra dagar.

Tack till:
Rollup-Kungen.se
MinStudent.se
Bokaflak.se
123Student.se
för att ni gjorde detta möjligt tillsammans med oss. 🌸