Dandy Lion

Om igår var idag imorrn …. så är jag här just nu.

Just nu är framtiden nyss.
Det är tiden som flyr.
Tiden som för mej är ett rent slöseri med liv.
Klockslag som styr mina kliv.
Rusar iväg när står still.
Vad exakt är det med denna urtavlas piska vi vill ?!?
Det undrar jag.
Visare som pekar ut våran dag
Den tid vi har fått att styra över.
Långt ifrån nån kalender som vi behöver.
Vi har bara en chans.
Ett liv.
En obestämd framtid.
Alla får olika lång tid.
Så varför ödsla det på den här stressen vi framkallar ?
Rädslan att komma för sent.
Dit vi ändå aldrig hann.
Jo visst behöver vi göra våra saker i tillvaron all invclusive.
Men det måste vara nåt mer !
Jag kan ingen aning ….
Men det känns inte rätt.
Att ställa larm på detta sätt.
Det känns inte rätt !
Jag är här nu och det som har varit är min resa hit, just nu.
Härifrån är allting så ovisst.
Vi kan inte ändra ödet med någon inre list.
Det är som det är.
Just nu, just här.
Sen är det inget mer.
Klockan stannar bara.
Inget tick tack tick tack.
Inte placerade i olika f**k.
Ingenting !
Av allt som varit någonting.
Varit ja ….
Men vad är ?!?
Lev nu och lär.
Eller missa hela poängen.
Den ännu outforskade terrängen.
Om igår var idag imorrn.
Då vore jag här.
Nu.
Nuet förflyter så snabbt.
Så mät din tid i upplevelser.
Eller mät den inte alls.
Lev lite och våga vara motvalls.
Ingen lever livet åt dej.
Livet leker med mej.
Tänkte leka med för ett tag.
Hitta den som är jag.
Jag som ju har fått en chans av en livstid att vara.
Inget jag vill låta förfara.
Tider är bra så länge de inte tar över din egen inre klocka.
Eftersom det finns så mycket mer här i världen att plocka.
Möten, samtal, familj och vänner, intressen och upplevelser, ja listan är lång.
Hinner du med nåt nån gång ?

Att föreställa ett liv.

Ridån åker upp och där står jag.
Mitt i rampljuset, ensam på en slags oändlig scen att tolka.
Jag kom inte hit med nåt manus, ändå är det väldigt många olika roller jag skall gestalta här utan nån rekvisita.
Att föreställa livet.
Vilken show ….
Det omtalade publikhavet ligger alldeles mörkt framför mej, inga konturer av någon.
Hallå ?!?
Inte ens ett litet eko till svar.
Soloartist kan man säga.
Ty helt allena skall jag nu ta steget in i mitt livs föreställning med allt vad jag ör att vara.
Alla roller jag kommer att få under min livstid.
Jag improviserar, enklast så.
Att lixom pröva sej fram på denna okända terräng.
Hej, jag är människa nr 1975 ….
Ett nummer till folkbokföringen
Dokumenterad.
Som om nån vore intresserad.
Men nu är showen igång iaf.
Undrar hur lång den blir.
Hur handlingen utspelar sej.
Jag måste väl möta några motspelare i min ensemble ?
Jag måste bygga upp det här spektaklet jag fått slängt över mej nu efter bästa förmåga.
Vilken genre är jag ?
Drama, komedi, skräck ?!?
Tragikomik !
Men det förtäljer inte historien
Än
Vad fan står jag här för när ni inte ens vill se på mej ?
Tystnaden fortsätter att råda.
Exakt, satans ynkryggar !
Ni vill inte ens kännas vid erat misstag att skapa detta liv.
Mitt liv.
Min livstid i revy.
Jag är många och allihop är jag.
Livet som en kameleont ….
Noga med att passa in bland kulisserna helst.
Snälla se mej bara, jag ber er.
Bekräftelsen är nog den största näringen, som alla applåder när showen är slut.
Att bli sedd för den man är där just då är vad som ger mej inspiration till nästa replik.
Men tystnaden i lokalen är total, och mörkret likt ett sammatsfält i nattens böljer.
Det känns ju jävligt kasst asså
Här står jag inför er alla och blottar min själ i min egen teater med allt som hör till.
Och jag fortsätter mej igenom vad jag möter fastän inte ens vill.
Det behövs lite lite spänning.
Utmaningar.
Men mest av allt behöver en bra föreställning tragedi.
Det älskar medmänskligheten att följa, gotta sej i.
Fy faan för människor, jag borde kliva av här och nu.
Avbryta mitt i föreställningen.
Och inte ett knyst om varför.
Men denna lilla narr till eländig människa går på knäna fram.
Jag försöker att hitta en röd tråd här, själva handlingen.
Eller handlar det om mej ?
Är jag en röd tråd i en brokig fars som baserar sej på mina andetag just nu ?
Isf vill jag bara hålla andan tills tråden brister och faller ner på detta skitiga scengolv att vara
Och med detta sagt har jag gjort allt i min makt att roa den gråa massan framför mej.
Föga intressant eller hur ?!?
Som en apa i en bur.
Att föreställa ett liv.
Där livet föreställer vad jag förväntas vara.
En skådespelare med många roller utan nån publik som varken ser på eller ger några stående ovationer.
Eller gör de ?
Hur ska jag veta som vid det laget gått upp i finalen bara för att sedan kliva av scenen.
Rampljuset har redan släckts och ridån har gått ner.
Ännu en menlös pjäs till arkivet
Läggas i ett f**k bland miljarders andra dammiga improvsatoriska biografier.
Att föreställa ett liv är att inneha huvudrollen i någon annans drama.
Jag är blott någon som skapades under en livstid av roller utan att ens veta vilka jag var där.
Vad faan är det här ?!?
Livet.
Att föreställa något.
Anpassa sej för sin publik.
Treva sej fram på okänd mark.
För att få bli regissör i sin egen uppsättning så måste man vara stark.
Inte många får en hjälteroll.
De allra flesta kämpar förgäves efter nån stor succe.
Jag kämpade bara för att det krävdes av mej att göra.
Men nu gott folk,
nu skall jag icke längre störa